Om svenska akademiker

Det här är något som genomsyrar hela samhället. Chefers utbildningsnivå är också lägre på svenska företag jämfört med t ex USA. Visserligen har mycket få endast grundskolekompetens men jag hör allt för ofta att de som tex är civilekonomer kallas för akademiker…nästan lite nedsättande av chefer som jobbat sig upp i karriären. Jag känner folk som har en svensk magisterexamen i ekonomi men som inte kan grundläggande makroekonomi. Min förklaring är att svensk utbildning är så dålig att praktisk erfarenhet oftast är mer värd (med undantag för privata högskolor). Själv har jag läst hela min universitetsutbildning utomlands och har en helt annan världssyn än de som läst motsvarande utbildning i Sverige.

I Sverige är ekonomiska teorier påklistrade och något man lär sig utantill för att klara tentan, medan man tar med sig lärarnas socialistiska värderingar ut i arbetslivet. Det kanske är därför svenska politiker inte behöver någon utbildning, de får den socialistiska indoktrineringen via elevrådet och SSU.

Svenska lärare kommer ofta från forskar och akademikervärlden och har ingen arbetslivserfarenhet och därför har de kanske bidragit till den negativa akademikerstämpeln. Jag har haft arbetskamrater som haft motsvarande svensk utbildning som jag men som inte kunnat koppla ihop teori och praktik. Istället har de på möten lyft fram sina personliga åsikter om jämstäldhet, miljöpåverkan vid kinaimport, köpa svenskt osv. Det kan man tycka är okej men problemet är att de inte bidragit med annat än sitt naiva tyckande. Mötesdisciplinen och sättet att uttrycka sig är också generellt sämre. Dvs lyssnar inte utan avbryter ständigt och säger: ”men jag tycker att bla bla bla…typ liksom att…)

Det slutade med att jag undvek att kalla dem till viktiga möten. Det är bara en gissning men jag tror svenska lärare oftast är socialister och det är svårt att kombinera med ekonomi. Det skulle kunna förklara svenskars allmänt dåliga grundkunskaper i makroekonomi. Jag känner folk som har en svensk magisterexamen i ekonomi men som inte kan grundläggande makroekonomi. Makroekonomi borde ingå i gymnasieutbildningen eftersom vi lever i ett samhälle som är baserat på kapitalism. Socialism är en teoretisk ideologi som bara är påklistrad på ett kapitalistiskt samhälle. Oavsett vilket politiskt parti som har makten är det världsekonomin och bankerna som har den ekonomiska makten.

Första året på Universitetet läste jag de här ämnerna:
The economic environment
Business communication
Accounting principles
International trade and finance
Introduction to commercial law
computer concepts
organisation and management
marketing principles
Keys to academic writing success
Keys to Study Success

Bara efter första året fick jag en helt annan världsbild än min naiva svenska världsbild. Jag såg plötsligt allt mycket klarare. Jag tycker ovanstående ämnen borde ingå i svensk grundskole eller gymnasieutbildning. Mycket viktigare än Kemi och fysik t ex.

Det är en omöjlighet att bibehålla ett socialistiskt system utan en väl genomtänkt och långsiktig planekonomi. I den planen ingår SVTs propaganda och tidigare monopol, socialistisk indoktrinering i skolorna och på dagis, partiska journalister, lågutbildade politiker ”av folket”, SSU, partipolitisk invandringspolitik, bidragsberoende (sosseväljare), handelsbarriärer, statliga företag (stor offentlig sektor = sosseväljare).

Monarkin är också ett hot mot den svenska planekonomin eftersom det tydligt framgår att kungen är kapitalistiskt lagd. Därför försöker SVT lyfta fram republikanska föreningen som har på några veckor dubblerat sina medlemmar till ca 5000.

Svar på: http://traditionochfason.wordpress.com/2010/06/21/den-politiska-klassens-mur-av-anonymitet/#comment-10552

Den politiska klassens mur av anonymitet

I USA är det nästan ett måste med en lång akademisk eller militär karriär om du ska bli senator. För att inte tala om vad som krävs av en presidentkandidat. De enskilda kandidaterna måste visa att de har tillräckligt stor livserfarenhet för att göra anspråk på att förvalta de gemensamma resurserna och stifta lagar å det amerikanska folkets vägnar. I Sverige är det annorlunda. Mona Sahlin har ingen titel angiven på riksdagens hemsida. Hon är politiker. Thats it. Med Maria Wetterstrand är det samma sak. De kombinerar dessutom detta med en politik späckad av förslag som förskjuter den enskildes handlingsfrihet till förmån för politiska regleringar. De har dedikerat ett helt liv åt att fatta beslut å vanliga människors vägnar. Utan att ens ha en civil karriär i bagaget. Det är på något sätt så arrogant det går att bli.

För Socialdemokraternas del är detta en stolt partitradition. Kompetens, arbetslivserfarenhet och utbildning värderas lägre en den solida partibakgrunden. Det är därför du i regel hittar väldigt få kopplingar mellan de socialdemokratiska riksdagsledamöterna och deras utskottsplatser i riksdagen. Samma mönster återfinns i de socialdemokratiska regeringsbildningarna. Det är därför Bosse Ringholm kunde bli finansminister. Han har varit förbundsordförande för SSU och som sådan en aktiv kämpe för att Sverige skulle bli bästis med den nordvietnamesiska kommunistdiktatorn Ho Chi Minh. Det är i den socialdemokratiska sinnesvärlden tillräckligt meriterande. Att nämnde Ringholms högsta uppnådda utbildningsnivå är grundskolan, där han för övrigt fick underkänt i matematik, ansågs vara av mindre betydelse. För att vara rättvis finns det även motsvarigheter inom svensk borgerlighet, om än inte lika flagranta. Beatrice Ask är inte jurist. Och Sten Tolgfors är vapenvägrare.

Det kan hända att det ibland är rätt och riktigt med en viss person som kandidat till en viss post, utan att personen i fråga för den sakens skull har spetskompetens inom området. Men då ska den saken kunna motiveras. De enskilda politikernas kompetens, färdighet, erfarenhet och syndaregister är inte ointressant. Det är inte irrelevant att Mona Sahlin är en outbildad tant som privatshoppade för skattebetalarnas pengar på det glada 90-talet. Det är inte irrelevant att Maria Wetterstrand varit heltidspolitiker sedan hon var 23 år.

Vi måste skapa en mer individcentrerad politisk debatt. Muren av byråkratisk anonymitet den politiska klassen gömmer sig bakom måste rivas. Det första steget i rätt riktning är att minska antalet politiker och öka inslagen av personval. Riksdagsledamöterna är i dagsläget så många att jag tvivlar på att ens talmannen kan räkna upp hälften av dem. Det personliga ansvaret är en grunddogm inom all borgerlig idébildning. Den måste rimligen praktiseras även när det gäller den politiska styrningen.

Det handlar inte om person utan om politik, skulle man ju kunna hävda. Och visst stämmer det till viss del. Men alla regeringar tvingas fatta beslut som inte täcks av de valmanifest de gick till val på. Karaktärerna av personerna bakom valmanifesten är således relevant. I synnerhet när valmanifesten gör anspråk på att ersätta den enskildes beslutanderätt.

Dag Elfström

Annonser

Om fribonde

Jag skriver vad jag vill, när jag vill, om jag vill...
Det här inlägget postades i politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s